Vi kanske aldrig vet vem Mona Lisa var eller vad hon ler åt, men vi har en uppfattning om hur Leonardo da Vinci skapade den dystra stämningen och de rökiga färgerna som bidrar till hennes lockelse.
Ytorna han målade på och färgerna han använde
Leonardo målade på en mängd olika ytor. Han använde ibland våt puts eller målade ibland på torr stenvägg. Han använde oftast handgjorda oljefärger, från malda pigment. Senare i livet använde han tempura från äggvita och arbetade på duk, bräda eller, återigen, sten (om han målade en väggmålning).
Hur da Vinci använde Underpainting för att skapa stämningen
När han började måla, skulle Leonardo först skapa en detaljerad undermålning i en neutral grå eller brun, applicera sedan sina färger i lager efter lager av transparent glasyrer på toppen – med ett begränsat toneromfång. En del av undermålningen skulle synas genom lagren, vilket subtilt hjälpte till att skapa form. Att skapa färger genom att applicera glasyrer ger också en målning ett djup man inte kan få genom att applicera en färg blandad på en palett.
Enligt Leonardo da Vinci-biografen Walter Isaacson tillät denna metod också "att producera lysande toner. Ljuset skulle passera genom lagren och reflekteras tillbaka från primerbeläggningen, vilket fick det att verka som om ljuset kom från figurerna och föremålen själva."
Leonardos färgpalett
På hans palett fanns dämpade, jordnära bruna, gröna och blåa nyanser inom ett smalt tonområde. Detta bidrog till att ge en känsla av enhet till elementen i målningen. Inga intensiva färger eller kontraster för honom, så inget knallrött för Monas läppar eller blått för hennes ögon (även om det inte förklarar varför hon inte har ögonbryn!).
Användningen av skuggor och ljus i da Vincis målningar
Leonardo var en mästare på "chiaroscuro", en italiensk term som betyder "ljus/mörk". Denna teknik använder ljusets kontraster och skugga "som en modelleringsteknik för att uppnå illusionen av plasticitet och tredimensionell volym", enligt Isaacson. "Leonardos version av tekniken involverade att variera mörkret i en färg genom att lägga till svarta pigment istället för att göra den till en mer mättad eller rikare nyans."
Sfumato
Mjuk, mild belysning var avgörande för hans målningar. Ansiktsdragen var inte starkt definierade eller konturerade utan förmedlades av mjuka, blandade variationer i ton och färg. Ju längre från målningens fokuspunkt, desto mörkare och mer enfärgad skuggorna blir.
Leonardos banbrytande teknik för att mjuka upp färger och kanter med mörka glasyrer är känd som sfumato, från italienskan fumo, vilket betyder rök. Det är som om alla kanter har skymts av ett dis av genomskinliga skuggor eller rök. Enligt Isaacson är denna teknik att "sudda ut konturer och kanter... ett sätt för konstnärer att återge föremål som de ser ut för vårt öga snarare än med skarpa konturer."
Som Leonardo skrev i sina anteckningsböcker, "Dina skuggor och ljus bör blandas utan linjer eller kanter på ett sätt som att rök tappar sig i luften."
Hur man väljer färger för en modern da Vinci-palett
För en modern version av Leonardos palett, välj ett litet urval av genomskinliga jordnära färger vars mellantoner är liknande, plus svart och vitt. Vissa tillverkare producerar en rad neutrala gråtoner som är idealiska för en tonal undermålning.
Källor
Isaacson, Walter. Leonardo Da Vinci. New York: Simon & Schuster, 2017
Nagel, Alexander. ”Leonardo och Sfumato.” Antropologi och estetik. 24 (Hösten, 1993): s. 7-20.
