Längdhoppet var en händelse som ingick i Forntida grekiska olympiska spelen, även om det hade betydligt andra regler då. De långt hopp för män har varit ett modernt olympiskt evenemang sedan 1896, tillsammans med det stående längdhoppet. Det senare evenemanget lades dock ner efter OS 1912. Ett olympiskt längdhopp för kvinnor lades till 1948. Händelsen kallas ibland "det breda hoppet".
Utrustning och längdhoppsregler
Sulan på en längdbyxa kan ha en maximal tjocklek på 13 millimeter. Spikar är tillåtna.
Banan ska vara minst 40 meter lång. Tävlande får placera så många som två platsmarkörer på banan. Hopparens längsta punkt framåt i kontakt med startbrädan, dvs. t.ex. tån på hopparens sko, måste vara bakom framkanten av startbrädan. Själva brädan ska vara 20 centimeter bred och i nivå med marken. Kullerbyttor är inte tillåtna. Hopparna måste landa inom sandgropen i landningsområdet, som kan variera i bredd från 2,75 till 3,0 meter.
Hur mäter de längdhoppet?
Långa hopp mäts från startbrädans främre kant till avtrycket i landningsgropen närmast startbrädet som gjorts av någon del av hopparens kropp.
Varje hopp måste genomföras inom en minut från det att hopparen kliver upp på banan. Hopp som utförs med medvind eller mer än två meter per sekund räknas inte.
Tävlingen
Tolv tävlande kvalificerar sig till den olympiska längdhoppsfinalen. Resultat från kvalomgångarna förs inte över till finalen.
Varje finalist tar tre hopp, och sedan får de åtta bästa hopparna ytterligare tre försök. Det längsta singelhoppet under finalen vinner. Om två hoppare är lika, tilldelas hopparen med det längre näst bästa hoppet medaljen.
Längdhoppets komplexitet
Avslappnad betraktad står löparen i början av banan, accelererar till startbrädan och hoppar sedan så långt han eller hon kan.
I verkligheten är längdhopp ett av de mer tekniska olympiska evenemangen. Det finns minst tre olika tekniker för att närma sig startbrädet, var och en med sin arm- och kroppsposition. Den maximala accelerationen uppnås med den längsta lagliga uppkörningen (genom att använda banans hela 40 meter). Men ju fler steg hopparen tar, desto svårare blir det att kalibrera starten med forwarden kanten på löparens startfot så nära framkanten av startbrädan som möjligt utan nedsmutsning.
Alla utom de två sista stegen är normalt lika långa. Det näst sista steget är dock längre och är designat för att sänka löparens tyngdpunkt. Det sista steget är kortare än de andra och är utformat för att göra det motsatta, att lyfta tyngdpunkten på hopparens kropp så högt som möjligt för att börja utföra själva hoppet.
Hand- och armposition, samt hopparens kroppsvinkel under tiden som hopparen är i luften, är också viktiga. Flera olika tekniker används för att maximera hopparens totala distans utan att få hopparen att falla bakåt under landningen.
